|
||
Katalog nr |
320 |
Klicka här om du är intresserad av köp
|
Något om bilden För att "förstå" den här bilden, och inte enbart se den som ett dekorativt mönster, bör man känna till något om labyrinter. Bilden föreställer en labyrint av samma slag som de antika. Man kommer alltså fram till mittpunkten eller ut från samma punkt utan att gå vilse, men det tar tid. Kretenska labyrinter brukar de kallas efter sagan om Theseus och Minotaurus i Knossos på Kreta. (Se myten kort berättad längre ner på sidan). Labyrintformen har med död, frälsning eller fruktbarhet att göra. Formen har sitt ursprung för ca 5000 år sedan och finns i nästan alla världens kulturer, även om den är mest förekommande i länderna kring Medelhavet. Men även här uppe i Norden har vi labyrinter. I första hand är det stenlabyrinter, så kallade trojeborgar, som fiskare har använt i magiska ritualer. Den mest kända trojeborgen är den utanför Visby på Gotland. Dessa nordiska labyrinter är naturligtvis inte lika gamla men formen är liknande de kretenska, alltså envägslabyrinter. Under 1500-talet blev det i England populärt att anlägga häcklabyrinter. Denna trädgårdskonst spred sig sedan från England över hela Europa och ännu längre bort. Deras utformning är fascinerande men har ingenting med de forntida labyrinterna att göra. Den främsta skillnaden är att de saknar andlig betydelse samt att vägen till mitten inte är entydig utan har ett antal återvändsvägar. Man kan alltså gå vilse här. Häcklabyrinternas dragningskraft lever kvar än i dag. 1978 fullbordades en häcklabyrint vid Longleat House i England. Den täcker en yta av 6185 kvadratmeter och är den största i världen. I den ursprungliga kretenska labyrinten fanns döden (Minotaurus) i labyrintens mitt. Vägen dit var symboliskt människans väg mot döden och återfödelsen. (Vägen ut var återfödelsen). När kristendomen införlivade labyrintformen i sin symbolvärld så representerade mitten i stället det goda (frälsningen). Sådana kristna labyrinter finns i flera europeiska kyrkor. De mest kända är kanske labyrinten i Chartreskatedralen i Frankrike och i Luccakatedralen i Italien. I Chartres är det en mycket stor cirkulär kretensisk labyrint uthuggen på kyrkgolvet. Kunde man inte göra sin resa till Jerusalem, kunde pilgrimerna här genom att på knä krypa genom hela labyrinten göra sin botgöragärning. Denna typ av labyrint kallas Chemin de Jérusalem (Vägen till Jerusalem). I vår tid har vi alltså som kulturarv bägge föreställningarna om labyrinten. Dels den antika tolkningen och dels den kristna. Återgår vi nu till det grafiska bladet "UTVÄG", förstår vi kanske bättre titeln. Tolkar vi ljusskenet i mitten som det onda, farliga, dödshotande, kanske radioaktiv strålning, ja, då blir bildens titel helt adekvat. Den som däremot ser den ljusa strålningen som något gott, ja, då blir det en utväg att komma in. Bilden blir på detta sätt flertydig, ett för mig ofta återkommande drag.
Något om Mythen om Theseus, Ariadne och Minotaurus (Med anledning av bilden "Utväg")
I Aten härskade kung Egeus (ca 1400-1500 f.Kr). Under sin levnad hade han förlorat ett krig mot kung Minos på Kreta. Som fredsvillkor blev han tvungen att var 9:e år sända en tribut av sju ynglingar och sju unga flickor till Kreta att kastas för Minotaurus, ett vidunder till hälften människa och hälften tjur, som bodde i labyrinten. (Labyrinten, en skapelse av Daidalos, Ikaros far, har man aldrig hittat). Nu såg Theseus, som var kung Egeus just hemkomna son, att Atens invånare var förtörnade på hans far som hade bragt denna sorg över dem och erbjöd sig därför att fara med till Kreta. Det ville givetvis inte pappan, men Theseus stod på sig och menade att han under alla omständigheter skulle med. De övriga 13 lottades fram. Theseus som var halvgud hade en viss föraning om att han skulle lyckas slå ihjäl Minotaurus och befria atenarna från det här offret vart 9:e år. Han lovade Egues att det sorgeskepp med svarta segel som de for med till Kreta skulle, om han lyckats i sitt uppsåt, förbytas till glädjeskepp med vita segel. Så kom fartyget fram till Kreta. Vid Knossospalatset hade en mängd människor samlats för att se på offren till Minotaurus. I denna skara stod också Ariadne, dotter till kung Minos. Hon blev störtförälskad i den sköna ynglingen Theseus och beslutade att denna konungason fick inte dö. På natten gick hon därför ner i fängelsehålorna och förklarade sin kärlek till Theseus samtidigt som hon gav honom ett glimrande svärd. I gengäld fick hon löftet att få bli Theseus hustru och få fara med honom tillbaka till Aten. "Du kan säkert slå ihjäl Minotaurus med svärdet, men för att hitta ut ur labyrinten, måste du fästa trådändan på detta garnnystan vid ingången och nysta upp härvan medan du går inåt. Sedan kommer du att finna din egen väg tillbaka. Ingen som tidigare trätt in i labyrinten har hittat ut." Theseus lyckades slå ihjäl Minotaurus, befria sina kamrater, ta med dessa och Ariadne till skeppet och påbörja seglatsen hem. De glömde emellertid i glädjeyran att byta till de vita seglen. Under tiden steg kung Egeus varje dag upp på klipporna vid havet och spanade ut över vattnet för att kunna se om skeppet var på hemväg. Till slut såg han långt borta vid horisonten ett fartyg som långsamt kom närmare. Till sist kunde han se att det var Theseus skepp men med svarta segel. Alltså hade hans älsklingsson dukat under, varför hans sorg överväldigade honom och han störtade huvudstupa i havet, vilket sedan fick namnet efter honom. Det Egeiska havet.
Vill du se bildens baksida i samband med montering och inramning, klickar du här Jag har också gjort förslag till offentlig utsmyckning i form av en sådan här labyrint. Klicka här
|
||
